6. Mer från utflykten till norra Gotland

I förra inlägget började vår utflyktsdag till Lummelundagrottan. Efter besöket där körde vi vidare till Elinghem Ödekyrka som är en kyrkoruin belägen på nordvästra Gotland. 

Kyrkan uppfördes i mitten av 1200-talet och var fram till omkring år 1600 sockenkyrka i Elinghems socken.  Sedan 1600-talet har den stått som ruin möjligen på grund av brand.

Kyrkan var byggd av kalksten och var 18 meter lång och 9 meter bred. Det som idag återstår av kyrkan är omkring 12 meter höga ruiner av ett rektangulärt långhus och ett nästan kvadratiskt kor. Bland bevarade inventarier finns altarbordet av kalksten, en dopfunt från 1250-talet och en vigvattensskål.  I den västra gaveln finns också en smal, inbyggd trappa till kyrkvinden.

Sedan gick färden vidare till en höjd ovanför ett fiskeläge som jag tyvärr inte visste vad den hette.  Fick sedan reda på av min bloggkompis Bosse Lidén https://gotlanduppochner.com/ att fiskeläget heter Hallshuk fiskeläge. Det var lite otäckt att titta ner för stupet. Men  det  tyckte  inte  vår  ena  dotter.

En bit ifrån låg det en väldigt liten, liten fyr.

Vi åkte vidare till Blå Lagunen som är ett gammalt kalkbrott nära Ar på Gotlands nordligaste spets.  Här kan man bada både från en liten strandremsa eller från klippor. Eftersom det varit ett gammalt kalkbrott så blir det snabbt djupt. Vi hoppade  över  badet.  Vi  tyckte  att  dagen  var  för  kall  för  bad.

Under färden kom vi till gamla kalkstensugnar som vi tittade på.

Ugnarna låg så att man på andra sidan kunde se Cementa i Slite. 

Cementa i Slite är en av Europas största cementfabriker. Råvaran till cement är kalksten som bryts i gigantiska dagbrott i Slite och på Filehajdar.

Slitefabriken är igång dygnet runt året om och sysselsätter cirka 430 personer, varav 230 är anställda på Cementa. Företaget ingår idag i den internationella koncernen Heidelberg Cement Group.

Vid strandkanten låg en båt uppdragen som jag inte kunde låta bli att fota 🙂

Nu styrde vi kosan hem igen, men nästa dag så gav vi oss iväg till Fårö på utflykt. Därifrån kommer nästa inlägg. 

Gamla kalkbränningsugnar och rapsfält.

Var ute och körde en runda på fotokursen här om dagen. Ett av stoppen där vi kunde gå runt på egen hand och fånga bilder var bland de gamla kalkugnarna i Östra torp i Trelleborgs kommun. En underbar skånsk natur med böljande härliga gula rapsfält. Eftersom vi var ute hela studietillfället så hann vi aldrig titta igenom varandras bilder och få feedback av vår kursledare. Men här har jag valt ut några av mina bilder.

Lite historia :

Kalkugnarna står som minnen av en storindustri i Smygehamn och Östra Torp – nämligen brytning och bränning av kalk.

Kalken började brytas i större skala under 1800-talet. Här fanns ursprungligen ett tiotal ugnar; den äldsta är från mitten av 1800-talet och ligger nere vid hamnen – som för övrigt är byggd i ett kalkbrott. Idag finns åtta kupolbyggda kalkugnar kvar här i Östra Torp, tre är sammanbyggda till en enhet. Den höga industribyggnaden längre österut är också en kalkugn och ett monument över den allra sista tiden. Den blev aldrig färdigbyggd. Det lilla träskjulet invid vägen är ett våghus, där vagnarna lastade med kalk vägdes.

Själva bränningen var en arbetsam procedur. Inne i ugnarna staplades  kalksten, varvad med kol, ända upp till kupoltaket. Ingångshålet tätades med eldfast tegel och eldstaden under kolstapeln tändes på. Elden fick brinna i 40 timmar. Efter ett dygns avsvalning kunde ugnen tömmas på upp till 200 hektoliter bränd kalk – då hade det gått åt 5-6 ton kol!

Den brända kalken hämtades av kunderna som själva släckte den. Först på 1930-talet togs den om hand på plats, sedan murbruksfabriken hade byggts. Kalken användes dels som jordförbättringsmedel och dels som byggnadsmaterial. För de skånska längorna var och är kalken väsentlig, både som putsbruk och för att hålla dem vitmenade. Kalkbruk är något elastiskt och kan följa med i ”timrans” rörelse. Kalkfärgen tillåter väggarna att andas och ingen modern färg kan heller ge det skimmer som lyser från en nykalkad vägg!

Glansperioden för kalken var andra hälften av 1800-talet, men verksamheten pågick ända fram till 1954.

Källa http://www.lansstyrelsen.se/skane/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/landskapsvard/landskapsvard/vardat-och-skyltat/Pages/Kalkugnar.aspx

2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 044 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 068 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 087 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 067 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 091 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 092 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 062 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 072 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 058 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 056 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 076 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 065 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 050 2014-05-10 kalkugnar Smyge Stan 104